Onsdagen den 22 maj är ingen vanlig dag på daghemmet. Namnet Svenska Barndaghemmet i Tammerfors fyller nämligen 50 år i år och det firas med en stor fest. Den svenska daghemsverksamheten i sig är äldre än så – det första svenskspråkiga daghemmet i staden öppnades redan på 1910-talet.
Klockan närmar sig tre på eftermiddagen den här soliga eftermiddagen i maj. De färggranna festvimplarna fladdrar lätt i den varma försommarbrisen. Festförberedelserna är på slutrakan och de första gästerna syns redan på skolgården.
Jämnt klockan tre kommer de första gästerna in på gården. Flera barn klär av sig sina färggranna västar, vilket är ett tecken på att de nu är på sina föräldrars ansvar. Kön till sockervaddsmaskinen blir flera meter lång.
- Här varsågod, säger föreståndaren Maria Välimäki som är sockervaddsansvarig under festen. Det doftar som i Särkänniemi då Välimäki rullar sockervadspinnarna i maskinen för att samla blå sockervadd på dem.
På programmet står även fiskdamm med ballonger som pris, vattenlekar, musik och dans, ponnyridning och givetvis tårta och kaffe.
En energisk 50-åring med framtidsvisioner
Då någon fyller 50 år brukar det vara en passlig tid att både blicka framåt och bakåt i livet. Hur mår vår 50-åring i dag? Då daghemsföreståndaren Maria Välimäki började jobba på daghemmet år 1987 hade Svenska Barndaghemmet i Tammerfors just tagit steget in i tonåren.
Vilken är den största skillnaden när du tänker tillbaka på året 1987 då dagisets namn precis fyllt 13 år?
- Största skillnaden är att behovet för heldagsvård var mindre då. Vi hade två halvdagsgrupper och bara några barn som behövde heldagsvård. På 80-talet skulle läraren ha koll på alla 20 barn i gruppen och barnen lekte mycket i stora grupper. Nu är det lek i smågrupper som gäller, säger Maria.
Efter 1980-talet har daghemmet vuxit och har nuförtiden cirka 100 barn.
Finns det något som du tycker är lika inom dagisvärlden nu och då?
- Barnen är på ett sätt lika, med den skillnaden att tekniken har kommit in. Förut var det mera fri lek med kottar och pinnar. Nu är det mera avancerade leksaker som gäller. Men barnen i sig är lika – de njuter av sagor, de är ofta öppna och ivriga.
Hur ser du på framtiden, ett hurdant dagis tror du att vi firar då vi fyller 75 eller 100?
- Jag hoppas att jag inte mera är här då! Jag tror att barnen kommer att vara ganska lika som nu. Det kanske finns mera restriktioner – gränser för vad och hur man får göra. Fäut fick barnen till exempel klättra friare i träd. Bestämmelserna kommer säkert att bli fler, säger Maria.
Hur är det med intresset för svenskan i staden?
- Intresset för svenskan tror jag att håller i. Det finns ett tryck för till exempel språkbadsverksamhet för finskspråkig barn, säger Maria.
Hilde-ponnyn eftermiddagens stjärna
En av festens mest efterlängtade gäster eller stjärnor är ponnyn Hilde som barnen får rida på. Sonja Danielsson, styrelsemedlem på daghemmet, parkerar hästvagnen vid Koulukatu. Hilde är van att röra sig centralt så hon kommer modigt ur vagnen. I samma ögonblick traskar ett gäng som firar arbetsplatsens ”må bra”–dag förbi Hilde.
- Får vi också komma och rida? frågar några glada gentlemän.
Tyvärr har Hilde andra planer för eftermiddagen, det är nämligen endast barn som får plats på henne. Med säkra steg traskar cityponnyn Hilde upp för Tiiliruukinkatu fram till skolgården där barnen redan väntar.
En stund senare är kön till Hilde redan lång. I två timmar får Hilde rida med barnen runt på skolgården.
- Ställ dig inte bakom Hilde, det är säkrast så, vägleder Sonja.
Säkerheten är viktig: det finns hjälmar i flera storlekar. En hjälm ser ut som en enhörning och den är givetvis populär.
- Jag fick rida och jag fick vara en enhörning, sammanfattar ett av barnen en lyckad eftermiddag.
Text & foto: Kristian Svensson